You know how you can miss sombody but the memories starts to fade?
Nu var det länge sedan jag skrev om ponnyn som jag spenderade nästan varje dag i två år tillsammans med. Foton av Elinor klär fortfarande väggarna i mitt rum och även fast jag kollar på dom varje dag så tänker jag inte på henne varje dag längre. Jag kommer inte ihåg allt längre, hade jag inte haft alla tusentals foton så hade jag inte haft någon aning om hur hon såg ut längre. Elinor var mitt allra största misstag, jag orkar inte längre med att tänka på henne för hur jag än vrider och vänder på det som hände så får jag aldrig några svar. Jag försöker komma ihåg de fina stunderna vi hade när vi hoppade och allt plötsligt klickade i dressyr, när vi susade fram i skogen som om inget kunde stoppa oss och när hon kom springandes i hagen när jag ropade.
24 december 2010