The second best thing in life is food

"Vet ni att det är mat som ger den näst största njutningen för oss människor?" Det sa min hemkunskapslärare till oss på högstadiet under en lektion. Vi alla vet ju vad den största njutningen är (vet man inte det så bör man nog inte veta heller) men jag tror inte att det är många som ser på mat på det viset. Det finns en anledning till att man blir glad av choklad, att man längtar efter tacos och eller hatar grynkorv. Vissa älskar grynkorv och vissa hatar det vilket egentligen inte bara har med socialtarv att göra som man skulle kunna tro. 
 
Vi blir väldigt lätt påverkade av vad andra människor säger om mat, det finns nog ingen gång under världshistorien som vi har haft sådan besatthet av mat som idag. Säger min mamma att hon hatar annanas varje dag så börjar jag säga att jag också hatar det, även fast jag inte smakat på flera år. När jag väl smakar sen så tycker jag att det är gott, min hjärna lurade mig. Samma sak gäller egentligen alla dessa ätstörningar som finns i vårt samhälle. Vår hjärna lurar oss till att tro att vår kroppsform är det viktigaste i hela vår värld.
 
Nästan varje dag får man höra sina modell-smala kompisar säga "Guuud va jag är tjock" eller "Jag kan äta vad som helst utan att gå upp i vikt" medans man själv står där 10kg tyngre och med kärlekshantag på höfterna. När man hört samma visa under tillräckligt lång tid så börjar man kolla på sig själv i spegeln på ett annat vis, inte för att man tycker att ens smalare kompisar är tjocka utan för att man funderar på vad andra egentligen ser. Om nu de andra tjejerna anser sig vara tjocka, vad är inte jag då? Man börjar kolla på andra och jämföra deras utseende med sitt eget, kollar vad dom har på tallriken i matsalen och försöker göra samma sak som dom gör. Man slutar tänka på det viktiga i livet och tittar istället på hur man ser ut.
 
-2010, jag var varken tjock eller smal som 15 åring men med kompisar smala som stickor så skämdes jag ofta över min kurvigare kropp.
 
Jag har inte alltid haft en sund syn på mat, jag har det fortfarande inte alla dagar i veckan. Under hela min uppväxt har jag varit mullig och på gränsen till tjock vilket är ren och skär fakta. Min pappa smög till mig godis och kakor hela tiden när jag var liten, antagligen för att han inte visste bättre. Samtidigt som jag var en liten knubbis så har min mamma och syster alltid varit väldigt smala och perfekta i mina ögon. Det betyder dock inte att jag ser på mig själv som en 300 kilos koloss. Faktiskt så har jag en kroppsform som är ganska normal för tjejer i min ålder när hormonerna spökar ut i det sista. Jag tror att det är viktigt att veta att man ofta är som störst när man går i gymnasiet eftersom att man dricker mer alkohol och äter mer skräpmat, det är faktiskt inte så konstigt. 
 
Vi måste bli bättre på att inte låta vår vikt och storleken på våra kläder definera oss som person. Du kommer inte gå igenom livet oälskad bara för att du har en viss storlek på kläderna. Jag är helt för att man ska leva hälsosamt och motionera varje dag men det ska inte hindra en att fungera normalt i livet. Kolla omkring dig, det finns människor i världen som svälter medans du kastar 2/3 av maten på tallriken i hopp om att droppa några kilon. Ät allt du gillar i lagom mängd, ät inte för mycket eller för lite av något som du älskar, du lever ju trots allt bara en gång!
 
 

Kommentarer
Josäfin Andersson säger:

WORD! Jätte bra inlägg :D

Svar: :D
Amanda

2013-12-07 | 16:43:06
Bloggadress: http://jossanamigo.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback