Många ryttare liksom jag bli rädda ibland i ridningen eller i hästhanteringen. Min hopprädsla började komma krypande sommaren 2008, alltså snart fyra år sedan. Jag ramlade av rakt i ett hinder och efter det så blev det bara värre och värre. Min hopprädsla var på sin topp (förutom nu då) år 2009 när Pion precis dött och jag började rida på Ellinor. Det tog mig nästan ett år att komma över rädslan och efter det så har det kommit och gått lite. Länge så var det så att jag blev osäker när jag hoppade för sällan, men ifall jag hoppade två gånger på var jag på topp igen. Nu snackar jag ju dock inte om hinder på 110cm utan kanske runt 100cm bara, men för mig är det högt!

I alla fall, förra året så ramlade jag ju olyckligt av min ponny som jag ridit i nästan två år (hade henne på foder i 3 månader) och hamnade under henne men huvudet mellan hennes bakhovar. Hon hade krånglat jätte länge och stegrat sig i princip varje dag, både i och utanför ridhuset. Till slut gick det så långt att hon gjorde ALLT fysiskt möjligt för att få av mig. På den tiden så hade jag VÄLDIGT bra balans och åkte aldrig av när hästarna bockade, men ni vet ju hur en häst är som har bestämt sig för att få av ryttare är. Efter den händelsen så lämnade jag tillbaka henne till ägaren efter som att jag inte orkade krångla mer med en liten C-ponny som vägrade arbeta med en.

Efter det så var ridningen mycket från och till, var ledsen över Ellinor osv. Jag red i alla fall lite ibland, ramlade av en gång på min kompis ponny men det var inte så farligt.

När jag tog hem Brownie så hade jag knappt ridit på 3 månader i sträck. Jag hade tappat alla mina ridmuskler och allt stilla sittande (i mina mörkaste månader) hade gjort att ryggmusklerna blivit spända. Detta gjorde att jag hade extremt dålig balans och det gjorde att jag spände mig ännu mera. Brownie var inte så lätt riden när hon kom till mig så efter typ två veckor så flög jag i backen.

Allt detta har gjort mig väldigt osäker, ofta inte på hästarna utan på mig själv. Jag vet att jag är extremt spänd och stel vilket gör att man hela tiden förväntar sig att ramla av. Som ni förstår så har hopprädslan gått över till osäkerhet i ridning över lag, i alla fall på Brownie.

Min hopprädsla kommer försvinna, det gör den alltid. Det kan ta ett tag och den är aldrig 100% borta men jag komemr våga hoppa banor på lite högre höjder bara jag ger mig själv lite tid. Osäkerheten i vanligt ridningen är i princip borta nu, fortfarande lite när man rider till ridhuset bara efter det var mest då som Ellinor höll på och dampade. Men efter som att jag rider där i princip varje dag så kommer det också försvinna efter som att det går att lite på Brownie ♥