Jag har lite besluts ångest. Jag överväger att cykla till Helene imorgon.. Jag har knappt träffat dem sedan i februari och innan det så sågs vi i princip varje dag i ett och ett halft år. De var typ som min andra familj, låter lite konstigt men efter som att jag i princip träffade dem oftare än mina egena föräldrar så blev det så. Allt det med Ellinor blev ju så plötsligt, jag ringde på torsdagen och de hämtade henne på tisdagen veckan där på. Jag kan ärligt talat inte förstå att Ellinor inte är min ponny längre, kommer man någonsin att förstå det? Det är typ som att jag har kastat bort de senaste två åren av mitt liv. Jag har sett filmer på Ellinor när Sara har ridit på henne men jag kan fortfarande inte förstå att det är sant. Det känns inte som att det är hon, det känns som att det är någon annan ponny. Samtidigt så kanske det är lika bra att bara åka dit och bara träffa henne? Det är så svårt att veta vad man ska göra när det inte finns någon man kan be om råd?
Jag har också funderat på ifall jag ska rida på henne igen en sista gång? Efter som att andra har ridit på henne sedan våran olycka så känns det som att jag måste? Men det känns fortfarande som att jag är skyldig henne att hälsa på i alla fall och skulle jag prata med någon phsykolog så skulle h*n säga åt mig att rida på henne. Jag har ingen aning om vad man ska göra?


Lyckliga tider ♥