Well this wasn't yesterday

Dressyr-tanten Amanda Hed, 2010 

Once upon a time

2010
Ni vet hur kan glömmer små detaljer med tiden? Jag har fullt med bilder på mina väggar men ändå glömmer man bort små detaljer. Som vilket ben som var vitt, hur mjuk hennes mule var och hur len hennes päls var. Det har ju faktiskt gått två år och två månader sedan vi gick skilda vägar, och två år sedan vi senaste såg varandra. Första året var tufft. Riktigt, riktigt tufft. Ni som kände mig då vet hur jag var, ni vet hur jag grävde ner mig i mitt svarta hål och vägrade prata med någon. Det är inte svårt att prata om det längre, livet går ju vidare vare sig man vill eller inte och på sätt och vis gjorde detta mig starkare. Jag gråter inte längre. Jag minns det dåliga men jag minns också det som var bra. Visst saknar jag oss men jag ångrar inte det beslut jag fattade, inte längre. Det var mitt val och för mig var det rätt val.
 

Det var länge sedan jag skrev om henne, jag snubblade in på våra bilder och var tvungen att skriva något. Det kommer ett inlägg till med lite blandade bilder. Stay tuned!

You know how you can miss sombody but the memories starts to fade?

Nu var det länge sedan jag skrev om ponnyn som jag spenderade nästan varje dag i två år tillsammans med. Foton av Elinor klär fortfarande väggarna i mitt rum och även fast jag kollar på dom varje dag så tänker jag inte på henne varje dag längre. Jag kommer inte ihåg allt längre, hade jag inte haft alla tusentals foton så hade jag inte haft någon aning om hur hon såg ut längre. Elinor var mitt allra största misstag, jag orkar inte längre med att tänka på henne för hur jag än vrider och vänder på det som hände så får jag aldrig några svar. Jag försöker komma ihåg de fina stunderna vi hade när vi hoppade och allt plötsligt klickade i dressyr, när vi susade fram i skogen som om inget kunde stoppa oss och när hon kom springandes i hagen när jag ropade.
 
 24 december 2010

Tidigare inlägg Nyare inlägg