Som liten var jag en otroligt glad person. Pratade, skrattade och var glad. När jag växte upp försvann den delen av mig själv någonstans på vägen. Istället för att vara solen blev jag mörkret. Jag blev avundsjuk, negativ och agressiv - utan att inse det själv. Samtidigt blev jag också osäker. Osäker på ifall jag dög som jag var.

 

Jag har aldrig varit någon speciellt bra vän. Dålig på att höra av mig, visst, men också för egoistisk och negativ. Jag hade inte velat vara vän med den versionen jag var - tjejen som alltid går runt med ett grått moln över huvudet. Det är så lätta att skylla ifrån sig, säga att det var deras fel och inte mitt. Att det var dom som sket i mig och lämnade mig ensam kvar. Sanningen är ju dock att i de flesta fall är det jag som varit den enda gemensamma faktorn. Det är inte lätt att acceptera att man är den som sabbat alla sina kompisförhållanden man någonsin haft men när jag väl accepterade det var det väldigt mycket enklare att vara ensam. Något som är viktigt att inse är att även fast man var anledningen då, behöver inte betyda att man inte kan lära sig och inte göra om samma misstag i eventuella framtida vänskaper. 

 

Idag vet jag varför jag blev sådan person som ingen vill ha att göra med. Det var jobbigt hemma för det mesta - även fast det kunnat vara värre också. Inte för att jag skyller ifrån mig och kastar skulden på någon annan, även fast jag som en ganska känslig person kan förstå att jag påverkades väldigt mycket. Jag är inte sådan idag på grund av att jag tog kontroll över mitt liv. Istället för att låta hatet, ilskan och negativiten stanna i mitt liv eliminerade jag den. Jag valde för första gången att inse att alla personer inte förändras och ibland måste man välja sig själv först. Det har tagit mig två år att ta mig dit jag är idag för det tar tid. Det är inte enkelt eller roligt men det är en process man lär sig av.

 

Nu kan jag kan kolla tillbaka nu på gamla bilder och sakna min bästa vän. Sakna våra övernattningar i stallet, stalldagar och filmkvällar med Ben and Jerry's - men jag saknar inte personen som jag var då. Inte längre drömma mig tillbaka till tiden då "allt var enklare". För det var inte enklare och jag varit inte lyckigare då än nu, även fast jag hade allt jag kunnat drömma om då. Idag förstår jag varför jag inte har samma vänner som då, eller samma liv. Det är inte bara för att jag var den sortens vän jag var, utan också för att livet förändras och alla personer följer inte alltid med.

 

Jag jobbar på mig själv varje dag och försöker vara en bättre version av mig själv än jag var dagen innan. Det är fortfarande svårt ibland men det blir bättre. Jag har mitt gym där jag är nästan varje dag. Min syster och min mamma finns alltid där. Jag går i skolan och skaffar mig en utbildning som förhoppningsvis kommer kunna föra mig till nya äventyr. Även fast livet ibland känns förjävligt tråkigt och ensamt - som att jag sitter fast i en loop som aldrig tar slut - så låter jag det inte längre ta över mitt liv och förstöra min dag.