Vi fick i uppgift att skriva en krönika om tankarna kring studenten på en timme. Eftersom att många frågar hur jag tänker och känner inför framtiden så tänkte jag att jag kunde publicera den här!

Idag är det 155 dagar kvar tills jag sätter på mig studentmössan och springer ut ur min gymnasieskola för sista gången. Det är många blandade känslor. Samtidigt som det ska bli så otroligt skönt att slippa gymnasiets alla regler och skolämnen man inte kan bry sig mindre om så finns det också något sorgligt över det hela. Nu är det slut. Man har kämpat i 13 år med sitt skolarbete för att komma till denna dag, dagen då man tar studenten. Jag har aldrig varit något geni som kunnat alla glosor eller alla svar i gångertabellen, men jag har heller inte kämpat jätte mycket för det. För mig har skolan alltid varit ett ont måste, ett ställa där man var tvungen att spendera 7 timmar om dagen i för att få åka till stallet efteråt.

Nu är det bara lite mer än 6 månader kvar, 6 månader fyllda med skolarbete, studentresa och fester. Samtidigt är det dags att kolla på arbeten till sommaren och på högskoleansökningar inför hösten. Det är så mycket som ska göras under våren samtidigt som man ska försöka kämpa med skolarbetet in i det sista för att försöka få upp så många betyg som möjligt.

”Hur känns det inför studenten?” är nog världens mest uttjatade fråga när man går i trean. Varje vecka träffar man någon som frågar och jag har fortfarande inget bra svar. Jag skulle vilja säga att det känns super, att jag är taggad på livet efter gymnasiet och att det bara ska bli så skönt att slippa skolan. Säger man så är man som de flesta andra 18 åringar som snart ska ta studenten. För mig är inte svaret så enkelt. Samtidigt som det ska bli skönt att slippa plugga på filosofiprov så måste man ju plugga vidare för att komma någonstans. Det blir ju i sig en befrielse att bryta sig loss från det gamla och börja om på nytt men samtidigt så är inte skoltiden slut än. Vad jag egentligen gör är att byta ut gymnasiet mot högskolan och fortsätter att plugga i ett par år till. Om jag nu kommer in det vill säga.

Min största rädsla är nog att inte komma in på högskola. Mina betyg är inte lysande och jag jämförs med de som har det gamla betygsystemet. Det känns som att oddsen är emot mig och jag kommer nog inte kunna slappna av fören jag vet att jag kommer in där jag vill. Det är ju inte så att jag inte har en plan B om jag inte skulle komma in dit jag söker men man vill ju alltid att plan A ska fungera. Jag vill inte trampa runt på samma ställe i ännu ett år.

Egentligen borde jag inte ens bry mig om vad som hände efter studenten. Ingen borde gå runt och oroa sig för framtiden. Framtiden kommer oavsett och vi kan aldrig vara helt säkra på vad som kommer att hända. Det är ingen idé att oroa sig för något som ändå ligger ganska långt borta, även fast det känns allt för nära för att kunna ta det lugnt. Jag måste börja slappna av och ta det som det kommer, oavsett vad som händer. Det borde alla andra studenter också göra.