Studenten - oro, glädje och lite sorg.

Vi fick i uppgift att skriva en krönika om tankarna kring studenten på en timme. Eftersom att många frågar hur jag tänker och känner inför framtiden så tänkte jag att jag kunde publicera den här!


Idag är det 155 dagar kvar tills jag sätter på mig studentmössan och springer ut ur min gymnasieskola för sista gången. Det är många blandade känslor. Samtidigt som det ska bli så otroligt skönt att slippa gymnasiets alla regler och skolämnen man inte kan bry sig mindre om så finns det också något sorgligt över det hela. Nu är det slut. Man har kämpat i 13 år med sitt skolarbete för att komma till denna dag, dagen då man tar studenten. Jag har aldrig varit något geni som kunnat alla glosor eller alla svar i gångertabellen, men jag har heller inte kämpat jätte mycket för det. För mig har skolan alltid varit ett ont måste, ett ställa där man var tvungen att spendera 7 timmar om dagen i för att få åka till stallet efteråt.

Nu är det bara lite mer än 6 månader kvar, 6 månader fyllda med skolarbete, studentresa och fester. Samtidigt är det dags att kolla på arbeten till sommaren och på högskoleansökningar inför hösten. Det är så mycket som ska göras under våren samtidigt som man ska försöka kämpa med skolarbetet in i det sista för att försöka få upp så många betyg som möjligt.

”Hur känns det inför studenten?” är nog världens mest uttjatade fråga när man går i trean. Varje vecka träffar man någon som frågar och jag har fortfarande inget bra svar. Jag skulle vilja säga att det känns super, att jag är taggad på livet efter gymnasiet och att det bara ska bli så skönt att slippa skolan. Säger man så är man som de flesta andra 18 åringar som snart ska ta studenten. För mig är inte svaret så enkelt. Samtidigt som det ska bli skönt att slippa plugga på filosofiprov så måste man ju plugga vidare för att komma någonstans. Det blir ju i sig en befrielse att bryta sig loss från det gamla och börja om på nytt men samtidigt så är inte skoltiden slut än. Vad jag egentligen gör är att byta ut gymnasiet mot högskolan och fortsätter att plugga i ett par år till. Om jag nu kommer in det vill säga.

Min största rädsla är nog att inte komma in på högskola. Mina betyg är inte lysande och jag jämförs med de som har det gamla betygsystemet. Det känns som att oddsen är emot mig och jag kommer nog inte kunna slappna av fören jag vet att jag kommer in där jag vill. Det är ju inte så att jag inte har en plan B om jag inte skulle komma in dit jag söker men man vill ju alltid att plan A ska fungera. Jag vill inte trampa runt på samma ställe i ännu ett år.

Egentligen borde jag inte ens bry mig om vad som hände efter studenten. Ingen borde gå runt och oroa sig för framtiden. Framtiden kommer oavsett och vi kan aldrig vara helt säkra på vad som kommer att hända. Det är ingen idé att oroa sig för något som ändå ligger ganska långt borta, även fast det känns allt för nära för att kunna ta det lugnt. Jag måste börja slappna av och ta det som det kommer, oavsett vad som händer. Det borde alla andra studenter också göra. 

 Om ett par månader kommer studentmössan...

The second best thing in life is food

"Vet ni att det är mat som ger den näst största njutningen för oss människor?" Det sa min hemkunskapslärare till oss på högstadiet under en lektion. Vi alla vet ju vad den största njutningen är (vet man inte det så bör man nog inte veta heller) men jag tror inte att det är många som ser på mat på det viset. Det finns en anledning till att man blir glad av choklad, att man längtar efter tacos och eller hatar grynkorv. Vissa älskar grynkorv och vissa hatar det vilket egentligen inte bara har med socialtarv att göra som man skulle kunna tro. 
 
Vi blir väldigt lätt påverkade av vad andra människor säger om mat, det finns nog ingen gång under världshistorien som vi har haft sådan besatthet av mat som idag. Säger min mamma att hon hatar annanas varje dag så börjar jag säga att jag också hatar det, även fast jag inte smakat på flera år. När jag väl smakar sen så tycker jag att det är gott, min hjärna lurade mig. Samma sak gäller egentligen alla dessa ätstörningar som finns i vårt samhälle. Vår hjärna lurar oss till att tro att vår kroppsform är det viktigaste i hela vår värld.
 
Nästan varje dag får man höra sina modell-smala kompisar säga "Guuud va jag är tjock" eller "Jag kan äta vad som helst utan att gå upp i vikt" medans man själv står där 10kg tyngre och med kärlekshantag på höfterna. När man hört samma visa under tillräckligt lång tid så börjar man kolla på sig själv i spegeln på ett annat vis, inte för att man tycker att ens smalare kompisar är tjocka utan för att man funderar på vad andra egentligen ser. Om nu de andra tjejerna anser sig vara tjocka, vad är inte jag då? Man börjar kolla på andra och jämföra deras utseende med sitt eget, kollar vad dom har på tallriken i matsalen och försöker göra samma sak som dom gör. Man slutar tänka på det viktiga i livet och tittar istället på hur man ser ut.
 
-2010, jag var varken tjock eller smal som 15 åring men med kompisar smala som stickor så skämdes jag ofta över min kurvigare kropp.
 
Jag har inte alltid haft en sund syn på mat, jag har det fortfarande inte alla dagar i veckan. Under hela min uppväxt har jag varit mullig och på gränsen till tjock vilket är ren och skär fakta. Min pappa smög till mig godis och kakor hela tiden när jag var liten, antagligen för att han inte visste bättre. Samtidigt som jag var en liten knubbis så har min mamma och syster alltid varit väldigt smala och perfekta i mina ögon. Det betyder dock inte att jag ser på mig själv som en 300 kilos koloss. Faktiskt så har jag en kroppsform som är ganska normal för tjejer i min ålder när hormonerna spökar ut i det sista. Jag tror att det är viktigt att veta att man ofta är som störst när man går i gymnasiet eftersom att man dricker mer alkohol och äter mer skräpmat, det är faktiskt inte så konstigt. 
 
Vi måste bli bättre på att inte låta vår vikt och storleken på våra kläder definera oss som person. Du kommer inte gå igenom livet oälskad bara för att du har en viss storlek på kläderna. Jag är helt för att man ska leva hälsosamt och motionera varje dag men det ska inte hindra en att fungera normalt i livet. Kolla omkring dig, det finns människor i världen som svälter medans du kastar 2/3 av maten på tallriken i hopp om att droppa några kilon. Ät allt du gillar i lagom mängd, ät inte för mycket eller för lite av något som du älskar, du lever ju trots allt bara en gång!
 
 

Opinions

15 tjejer med 15 olika åsikter om allt i hela världen
 
Jag har bestämda åsikter om precis allt, vad det än kan tänkas vara så vet jag vad jag tycker. Jag tror inte på någon gud, jag tror inte att man kan hitta en person att leva resten av sitt liv med (okej det finns ett fåtal undantag), jag tror inte heller att det är något efter döden. Jag tror alltså egentligen inte på någonting alls. Något som irriterar många är att jag inte tror på något, och att jag heller inte bryr mig om det skulle visa sig att jag har fel. "Men tänk om det visar sig att gud finns och att man efter döden kommer till himlen eller helvetet?" , ja men då är det väl så då, det lär jag ju märka när jag dör i så fall, men det kommer ju inte förändra något just nu. 
 
Det är precis samma sak i det här med att jag inte vill ha några barn, inte ett heller för den delen. Några kommentarer som faktiskt kan göra mig lite arg är "Äh du kommer ångra dig, vänta du bara". JAHA och?! Det spelar väl ingen roll efter som att jag kan vara död imorgon? Och jag förstår inte hur det kan vara någon annans buisness än jag eftersom att jag inte har någon pojkvän som jag vill spendera resten av mitt liv med. Varför kan inte folk acceptera att alla i hela världen kanske inte vill ha barn? Bara för att alla inte är lika ärliga och utåt med det som jag är så betyder inte det att vi inte är ett par stycken. 
 
Jag tycker att man kan försöka acceptera att alla inte tycker likadant, har samma värderingar i livet och samma synsätt. Visst skulle världen troligtvis blir ganska mycket bättre om alla hade samma åsikt men jag tror att vi skulle behöva aliens som i "The Host" (super bra bok och film för övrigt) och det slutade ju inte så bra för dom heller. Människor är som de är, även fast några är budister, vissa är kristna och vissa är nazister och en del kommunister så måste man acceptera varandra. 
 
Man kan inte övertala någon som har en åsikt att ändra den, det är som att ta bort en bit av en personlighet.

Tidigare inlägg